En lustig afton
Hittade ett gammalt utkast från forntiden, var lite smålustigt att läsa.... så jag tänkte att jag kanske borde publiucera det.
Klockan hade tickat fram till stortimmarna då jag och Henrik Johansson stötte på Hampus och hans Hampelina utanför det berömda "70-kronorsrummet". I 70-kronorsrummet får man röka vattenpipa så mycket man orkar förutsatt att man är 1-2 personer som både har råd och är villig/villiga att betala de 70 kronor dessa kostar. Förresten så får man bara röka i 40 min och dela på en vattenpipa.
Medan vi väntade på att deras tid och lungor skulle ta slut förde Henrik Johanssons mage oss in på ett närliggande Burger King. På vägen dit hade vi stött på en viss Fröken Sidenvall som villigt följde med oss dit. Där inhandlades två menyer. Och ingen var min. Istället satte jag mig rutinerat och tog för mig av Henrik Johanssons pommes frites, i brist på annat att göra. Under tiden pratade vi om min extremt ovissa framtid, Fröken Sidenvalls flytt och lite diverse ovidkommande ting. Plötsligt ringde Hampus. Den ljuva tiden i det trånga 70-kronorsrummet hade löpt ut och han undrade vart vi hade tagit vägen. Det tog endast några minuter innan han upplyste lokalen med sin närvaro och hans flickvän likaså. Den sistnämndas kusiner samt några människor av deras bekanta äntrade därefter restauranten. För dem blev det emellertid ett relativt kort besök då vi kort senare, i samtyckte med dem, beslöt oss för att pallra oss vidare.
Vägen till spårvagnen blir dramatisk. Strax efter det att vi passerat pressbyrån skymtar vi spårvagnen. Hampelinas kusiner & co, som går först, bestämmer sig för att göra en rusch. Därefter följer en kedjereaktion, Hampus och Hampelina som tätt har följt dem börjar springa och därefter jag. Efter ett par meter slänger jag en blick över axel och ser hur Fröken Sidenvall och Henrik Johansson går i sävlig takt alldeles oberörda av stundens allvar. Detta leder till att vi missar spårvagnen medan Hampelinakusinerna & co åker iväg.
Vi lät dock inte detta nedslå oss utan väntade, efter ett kort besök på pressbyrån, tåligt på spårvagnen. Den kom i utsatt tid och efter en kort tur steg vi av. Där träffade vi en mycket ståtlig man. Självaste Chapman faktiskt. Hampus och jag gjorde några vördnadsfulla bockningar och sedan tog vi tillfället i akt att fotografera oss vid Hans sida.
Efter denna högtidsstund gick vi vidare mot "the oak" för att träffa de andra som redan hade anlänt. Väl inne tog vi ett gemensamt beslut om att sätta oss vid ett långt bord istället för det lilla bordet i hörnet som de hade satt sig vid. Till min stora glädje fanns det inget uselt live-band där som utlovats på skylten. Stället hade två våningar. En övre och en nedre varav den övre var stängd. Då de tog bort spärren i trappan gick vi omedelbart uppför den. På övervåningen fanns det soffor, stubbar, en bar, bord och instrument. Jag funderade på huruvida dessa var självspelande eller om man fick skapa sin egen utlovade live-musik.
Medan jag hade fastnat i mina grubblerier hade de andra redan satt sig.
Klockan hade tickat fram till stortimmarna då jag och Henrik Johansson stötte på Hampus och hans Hampelina utanför det berömda "70-kronorsrummet". I 70-kronorsrummet får man röka vattenpipa så mycket man orkar förutsatt att man är 1-2 personer som både har råd och är villig/villiga att betala de 70 kronor dessa kostar. Förresten så får man bara röka i 40 min och dela på en vattenpipa.
Medan vi väntade på att deras tid och lungor skulle ta slut förde Henrik Johanssons mage oss in på ett närliggande Burger King. På vägen dit hade vi stött på en viss Fröken Sidenvall som villigt följde med oss dit. Där inhandlades två menyer. Och ingen var min. Istället satte jag mig rutinerat och tog för mig av Henrik Johanssons pommes frites, i brist på annat att göra. Under tiden pratade vi om min extremt ovissa framtid, Fröken Sidenvalls flytt och lite diverse ovidkommande ting. Plötsligt ringde Hampus. Den ljuva tiden i det trånga 70-kronorsrummet hade löpt ut och han undrade vart vi hade tagit vägen. Det tog endast några minuter innan han upplyste lokalen med sin närvaro och hans flickvän likaså. Den sistnämndas kusiner samt några människor av deras bekanta äntrade därefter restauranten. För dem blev det emellertid ett relativt kort besök då vi kort senare, i samtyckte med dem, beslöt oss för att pallra oss vidare.
Vägen till spårvagnen blir dramatisk. Strax efter det att vi passerat pressbyrån skymtar vi spårvagnen. Hampelinas kusiner & co, som går först, bestämmer sig för att göra en rusch. Därefter följer en kedjereaktion, Hampus och Hampelina som tätt har följt dem börjar springa och därefter jag. Efter ett par meter slänger jag en blick över axel och ser hur Fröken Sidenvall och Henrik Johansson går i sävlig takt alldeles oberörda av stundens allvar. Detta leder till att vi missar spårvagnen medan Hampelinakusinerna & co åker iväg.
Vi lät dock inte detta nedslå oss utan väntade, efter ett kort besök på pressbyrån, tåligt på spårvagnen. Den kom i utsatt tid och efter en kort tur steg vi av. Där träffade vi en mycket ståtlig man. Självaste Chapman faktiskt. Hampus och jag gjorde några vördnadsfulla bockningar och sedan tog vi tillfället i akt att fotografera oss vid Hans sida.
Efter denna högtidsstund gick vi vidare mot "the oak" för att träffa de andra som redan hade anlänt. Väl inne tog vi ett gemensamt beslut om att sätta oss vid ett långt bord istället för det lilla bordet i hörnet som de hade satt sig vid. Till min stora glädje fanns det inget uselt live-band där som utlovats på skylten. Stället hade två våningar. En övre och en nedre varav den övre var stängd. Då de tog bort spärren i trappan gick vi omedelbart uppför den. På övervåningen fanns det soffor, stubbar, en bar, bord och instrument. Jag funderade på huruvida dessa var självspelande eller om man fick skapa sin egen utlovade live-musik.
Medan jag hade fastnat i mina grubblerier hade de andra redan satt sig.
Kommentarer
Trackback
